Citerat ur Winston Churchills Minnen (sjätte bandet, sjätte delen), angående procentavtalet med Stalin 1944:

Vi anlände till Moskva den 9 oktober på eftermiddagen och mottogs hjärtligt och med alla ceremonier av Molotov och många höga ryska dignitärer.

Klockan tio nästa förmiddag hölls det första sammanträdet i Kreml. Det var bara Stalin, Molotov, Eden och jag närvarande med major Brise och Pavlov som tolkar.

Jag ville begagna det psykologiska ögonblicket, varför jag sade: “Låt oss ordna våra angelägenheter på Balkan. Era arméer står i Rumänien och Bulgarien. Vi har intressen och delegationer och agenter där. Låt oss inte trampa varandra på tårna i småsaker. Vad Storbrittanien och Ryssland beträffar, hur vore det om ni fick nittio procent av makten i Rumänien, vi fick nittio procent i Grekland och vi tog hälften i Jugoslavien?”

Medan detta tolkades tog jag ett ark papper och skrev:

Rumänien

Ryssland - 90%

Övriga - 10%

Grekland

Storbritannien (i samarbete med Förenta Staterna) - 90%

Ryssland - 10%

Jugoslavien - 50-50%

Ungern - 50-50%

Bulgarien

Ryssland - 75%

Övriga - 25%

Jag räckte papperet till Stalin sedan han hade hört tolkningen. Det blev ett ögonblicks paus. Så tog han sin blåpenna och ritade en stor kråka på papperet och sköt det tillbaka till oss. Det hela var avgjort på kortare tid än det tar att beskriva det.

[…]

Sen blev det återigen tyst en lång stund. Papperet med anteckningarna låg kvar mitt på bordet. Slutligen anmärkte jag: “Folk kanske tycker det är cyniskt att bestämma om saker som rör miljontals människors öde på detta nonchalanta sätt. Ska vi inte ta och bränna upp papperet?”

“Nej, behåll det ni!”, sa Stalin. Det gjorde jag.

Här ska väl nämnas att Eden och Molotov reviderade siffrorna för Ungern och Bulgarien några dagar senare till 80-20%.

Kaffet kom till Sverige på 1700-talet och blev genast populärt. Eller? Det här utdraget ur byskomakare Jonas Stolts memoarer från 1800-talet vittnar om att alla kanske inte omhuldade den nya drycken genast:

[Kaffet] … brukades hos herrskaperna, men jag såg aldrig någon förr än hos herrskapet Freidnefelt på Granhult. Där såg jag en kaffepanna och kaffekoppar av porslin, men detta sträckte sig inte längre än till fröknarna och nådig frun. Men på Mönsterås marknad 1826 var kaffe till salu i en matbod. Jag blev frestad att smaka på det och köpte mig en kopp därav för 8 styver. Det var inte serverat med socker och grädde, utan sådant, som det hälldes ur pannan. Det var beskt och smakade i mitt tycke illa och var därtill så försmädligt varmt. I ångesten över mina förlorade pengar och den missräknade smaken, måste jag likväl förtära det, men på botten var en smula sirap, så jag hade ändå något för mina pengar. Jag gjorde mig likväl den föresatsen att aldrig mera kosta pengar på detta förnäma förargerliga.

Men på sikt ökade dock kaffedrickandet. Det påverkade något så fundamentalt som våra umgängesformer, eftersom man kunde träffas på särskilda offentliga kaffehus. Somliga hävdar till och med att kaffedrickandet kom att minska brännvinsdrickandet. Hur det än är med den saken så umgås nog de flesta av oss nuförtiden över en kopp kaffe på vardagarna men med en flaska sprit på helgerna.

Stig Ahlgren narrar oxfordkristne Harry Blomberg i Aftontidningen:

I bok efter bok har vi fått studera hans syndiga varelse ur alla upptänkliga vinklar. Han har gjort den litterära form han begagnar sig av genomskinlig som ett akvarium, och med näsorna tryckta mot glasväggarna kan vi betrakta Guds lilla guldfisk, när den med koketta stjärtslag pilar omkring bland det undermedvetnas alger eller går upp till ytan för att snappa efter litet av denna världens luft. Han är inte ensam i behållaren. Sven Stolpe heter en annan guldfisk, lätt igenkännlig på sina ilskna störtdykningar. Men han har inte lyckats skaffa sig den där läckert guldröda glansen, som gör Harry Blomberg till en så eftersökt prydnadsfisk i de kristna akvarierna.

Danske kritikern Thomas Thurah recenserade Poul Borums Det ville glæde… med ett enda ord när det begav sig:

Vhem?

I en annan historiebok läser jag att när Maria Stuart morgonen den 8 februari 1587, svartklädd och med ett vitt dok på huvudet, knäböjde på schavotten under bödelns yxa, hade hon två par yllestrumpor på fötterna. Vem Maria Stuart var bryr jag mig inte om, men strumporna är precis en sådan detalj som jag gärna fastnar i och fascineras av.

Det innersta paret var av mjuk högkvalitetsull från kanalön Jersey i England. Där hade man, liksom på många andra orter i regionen, lärt sig italienska, spanska och franska sticktekniker av invandrare som flytt religionskrigen på kontinenten. På 1560-talet hade strumpor och sockor blivit en modevara. Det var de rikas silkesstrumpor som utgjorde den första inspirationskällan, men snart lanserades de italienska moderiktiga yllestrumporna och skapade en efterfrågan också på enklare strumpor för hemmabruk. Den allra första exporten av engelska strumpor gick till Irland på 1570-talet och redan på 1580-talet hade man konstruerat en enkel stickmaskin, knitting frame (det skulle dock dröja ungefär sextio år till innan dessa maskiner fick sitt genombrott).

Utanpå finstrumporna hade Maria Stuart ett par av kraftigare ylle i färgat garn med mönster. Vilken färg de hade framgår inte men en någorlunda kvalificerad gissning är att de var blåa, för på 1580-talet hade man börjat odla vejde i stor skala i England. Vejde är en växt med vilken man kan färga textilier i just blå färger – enligt uppgift hållbara och mycket vackra blå färger. 1586, det vill säga året innan vår dubbelstrumpade hjältinna avrättades, odlades vejde på 4000 tunnland jord i södra England, och man skördade bladen två eller tre gånger per säsong. Det borde innebära att det fanns mycket blått garn att köpa och sticka strumpor av och öh…

Ja, nej, vi kommer dessvärre aldrig att få veta färgen på Maria Stuarts strumpor. Fan också!

I en av mina historieböcker stöter jag på Caterina Sforza (1463-1509), en grevinna som med vapenmakt försvarar sitt gods mot sin makes banemän. Såhär skildrar den florentinske statsmannen och författaren Niccolò Machiavelli hennes insats:

Då de sammansvurna ansåg att de inte var säkra förrän de bemäktigat sig borgen, och kommendanten vägrade att ge upp den, lovade madonna Caterina de sammansvurna att överlämna den till dem om de bara först lät henne komma in i borgen, och hon lämnade sina barn som gisslan hos dem. De trodde henne och lät henne gå; men så snart hon kommit innanför murarna utlovade hon dem död och all världens fruktansvärda straff för mordet på sin make. Och för att visa dem att hon inte ämnade låta sig hindras av tanken på barnen blottade hon sig naken inför dem och sa att hon visste hur man skaffade nya barn.

1601, i en liten by utanför Rouen i norra Frankrike, upplevde den ensamstående tvåbarnsmamman Jeane le Febvre någonting underligt. Jeane arbetade som tjänsteflicka och hade i nästan fem veckors tid delat säng med en yngre kollega, Marie le Marcis, som höll på att återhämta sig från en längre tids sjukdom. Då, när de hjälptes åt med tvätten en kväll, viskade Marie att hon i själva verket var en han och friade. Jeane sa nej, men under de kommande veckorna förälskade hon sig ändå i Marie.

Paret ville inte ha ett hemligt förhållande utan båda två var fast beslutna om att få såväl respektive föräldrars som kyrkans välsignelse. Och de ovanliga förhållandena till trots så verkar paret först ha fastnat i de vanliga sociala problemen som omgärdade äktenskapsförhandlingar under renässansen. Jeane hade uppfostrats i den reformerta tron medan Marie, även om han hade konverterat till densamma, ville återvända till sin barndoms katolska dito. Vi kan ju anta att hans föräldrar blev glada men källorna berättar inte om deras reaktion, varken över hans återvändande till katolicismen eller, konstigt nog, det faktum att deras dotter plötsligt blivit en son. Det berättas dock att de envist motsatte sig beslutet att gifta sig med en fattig ensamstående tvåbarnsmamma. Marie, som var mycket plikttrogen, avstod därför från att träffa Jeane en tid, men kärleken tog snart överhanden och han återvände till hennes säng där de, efter att ha avgivit löften, låg med varandra – tre eller fyra gånger under bara den första natten, får vi veta.

Men de var alltså inte nöjda med ett hemligt förhållande utan sökte genast kyrkans välsignelse, och för att få den behövde Marie en ny sexuell identitet; han hade ju blivit döpt, klädd och och uppfostrad som en flicka. Således bytte han klädstil och deklarerade att han hädanefter ville heta Marin le Marcis. Föga förvånande – fast paret självt verkar ha blivit det – uppstod stor skandal. Både Jeane och Marin arresterades, prövades och dömdes, Marin till att brännas upp levande, Jeane till att titta på, torteras och därefter bannlysas från regionen (efter en bön om förbarmelse mildrades domen dock: Marin skulle bara strypas ihjäl, medan Jeane klarade sig undan med några piskrapp). Brottet var sodomi. Både frun och mannens mor i huset där paret hade arbetat vittnade om att Marie regelbundet hade haft sin menstruation, och en medicinsk undersökning avslöjade inga maskulina drag. Marie påstod att fängelsets plågor hade på något sätt kommit hans penis att dra ihop sig och försvinna, men rätten godtog inte den förklaringen. Nej, Marie var en “tribad”, en lesbisk kvinna som med sin onaturligt stora klitoris hade förfört och och utnyttjat Jeane.

Men Marin vände sig till högre instans och ytterligare ett antal doktorer inledde fler medicinska undersökningar. En av dem, Jacques Duval, var särskilt intresserad av sådana här avvikelser (och det är genom honom vi äger kännedom om denna historia). Där hans kolleger bara såg till ytan gick han – bokstavligt talat – på djupet. Det lönade sig: Mot hans fingers tryck svarade nämligen ”ett manligt organ, rätt stort och hårt”, och en andra undersökning lämnade inget tvivel: Doktorns behandling fick Marin att ejakulera! Och sperman, rapporteras det, var inte tunn och vattnig som en kvinnas (på den här tiden räknade man med kvinnlig sperma, såväl som manlig), nej, den var tjock och vit, som en mans.

Så friades paret, men rätten förhöll sig fortsatt skeptisk. Marin tvingades fortsätta bära kvinnokläder till det att han fyllde 25 och förbjöds dessutom, med hot om döden, att ha sex under den perioden. Vad som skulle hända därefter lämnades däremot osagt, men det verkar i alla fall som att rätten inte kände sig säker nog att varken låta Marin gifta sig eller dö.

Terry Eagleton, professor i kulturteori på The University of Manchester, formulerade sig roligt om världshistorien på en forkarkonferens om historiens roll i litteraturvetenskapen i Stockholm förra året (hela föredraget finns i TFL 2008:2):

Den negativa berättelsen [om världshistorien] har, iallafall hittills, med råge vägt tyngre än den positiva, så till den grad att vi faktiskt med Schopenhauer kan fråga oss om det inte hade varit bättre för den stora majoriteten av män och kvinnor som levt på den här planeten att aldrig ha fötts. Vem som helst som har läst Pelican History of the World håller säkert med om det. Det är verkligen ingen rolig läsning. Under de ungefär 200 första sidorna händer nästan ingenting, och karaktärerna är blott skuggor av trovärdiga mänskliga varelser av kött och blod. Sedan, i vad som känns som ett desperat försök att hålla kvar läsarens slocknande intresse, eldar författaren på genom att drömma ihop scenarier av ett förbluffande osannolikt slag. En snickares son får halva världen att tro att han är odödlig. En obetydlig bandit från Korsika erövrar en stor del av jordklotet, medan en paranoid georgisk bonde slaktar miljoner av sitt eget folk. I total avsaknad av en narrativ huvudlinje upplöses sedan texten (runt sidan 400) i sina beståndsdelar och blir en surrealistisk röra av händelser, en röra i vilken var och en av de osannolika delberättelserna ger upphov till episoder som är ännu mer otroliga. Ändå känns författarens fantasi dödligt begränsad: nästan alla hans franska karaktärer heter Louis. Han visar sig helt oförmögen att på ett övertygande vis dramatisera människorna från de lägre samhällsskikten, som inte verkar göra annat än att slita ont och svälta. Här och där dyker enstaka och tunt porträtterade kvinnliga karaktärer upp, men sällan i de mer centrala narrativa segmenten. I de allra sista kapitlen kastas så alla förespeglingar om realism fräckt över bord: krig, folkmord, svält och revolution dyker upp med tröttsam förutsägbarhet, och även om berättelsen lämnas ofullbordad så är inte svårt att själv tänka ut ett passande slut. Vad som däremot är svårt är att hitta någon mening i denna saliga röra av grällt sensationsmakeri - om nu inte alltihop är tänkt att vara på något vis symboliskt.

Jag såg Bob Hund för första gången på Emmabodafestivalen förra helgen. Otroligt att jag har missat alla deras uppträdanden under alla dessa år.

Nästan lika otroligt är att jag – fram till alldeles nyligen – hade missat det fantastiska blåbärs- och hallonstråket strax norr om Bergsjön, mot Lärjedalen till. Några kantareller hittade jag däremot inte.

Inte lika otroligt men likväl helt fantastiskt är att jag tog bussen till Amundön igår för lite sol och bad. Jag doppade mig två gånger, min vän bara en och sambon inte alls. Jag vann alltså. Hoppas att det fina vädret håller i sig nu så att fler sådana utflykter blir möjliga.

Jag skriver en uppsats om Fredrik Bööks så kallade psykologisk-estetiska metod och jag funderar på att kalla den för Den unge Bööks lidelser. Böök svärmade för den tyska romantiken och hans vetenskapliga metod är i hög grad intuitiv, så det kunde ju passa bra. Eller är det bara fånigt?

I Svante Nordins biografi snubblar jag förresten över upplysningen att “Böök föredrog smala, italienska cigarrer med strå inne i, som man tog ut och använde när man skulle tända. Han räknade tre cigarrer för att skriva en artikel.” Sådana cigarrer har jag aldrig sett. Exakt hur använder man strået?